OS och hormoner
Tänk att man kan gå en hel dag och bara vänta på att sändningen ska starta. Att alla dessa prestationer som utförs så många mil bort kan beröra en så starkt. Att dessa människor kan påverka en så starkt. Många hejarop, svordomar och tårar har det blivit denna fösta veckan av OS, och många återstår nog är jag rädd. Mest är det ju skidåkarna som berör, de är ju så fantastiskt starka, som Anna Haag igår, kommer på slutspurten och man kan ju bara inte sitta stilla i soffan och titta, man måste ju stå och skrika, hoppa och skutta som en tok, det hör ju till!
Mycket imponerad är jag även av curlingen, både herrar och damer. Det måste vara perfekt i hårdhet, riktning och taktik. Vilka nerver de måste ha!
Kanske är det mina hormoner som spelar in oxå men jag kan inte se prisutdelningarna. Jag kan inte se intervjuerna efteråt. Det är för mycket, för starkt, det stockar sig i halsen direkt. På något vis kan jag föreställa mig glädjen de känner, lite idrott har jag ju ändå sysslat med, men samtidigt inte, eftersom OS är det största som finns, och där har jag definitivt inte varit, men ni kanske förstår vad jag menar...
Nu är det dax igen, mera skidor, ha en trevlig helg allihopa!
Kommentarer
Trackback
